Återigen sitter Cumulus bänkade på första raden på Nobelpristagaren i litteraturs presskonferens. Ni kanske minns sist vi var här? Då var det ingen mindre än fransmannen Jean-Marie Gustave le Clézio som tog emot priset. Men i år ber vi honom kliva åt sidan och istället säger vi grattis till den tyskrumänska författarinnan Herta Müller.

Ljusinställningar ska justeras, inspelningsband testas, mikrofoner placeras ut, frågor slipas på och platser ska hittas. Det är omfattande förberedelser som görs för att föreviga 2009 års Nobelpristagare i litteratur. Handtaget på dörren rör sig, fotograferna står beredda och filmkamerorna är på. Det klickande ljudet av kameror stiger i salen. Nu är hon här, nu har hon kommit.

Müller gör entré med Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, klockan elva på tisdagsförmiddagen den 8 december 2009. Hon är en späd liten kvinna iklädd svart från topp till tå. Helt utan färg är hon dock inte, för munnen är målad i knallrött. En ganska allvarlig mun som då och då under presskonferensen spricker upp i ett leende.

Hon inleder med att säga att hon känner sig väldigt ärad att få detta pris men att hon också "är en vanlig människa och vill förbli en vanlig människa". Många djupa frågor ställs sedan som rör Müllers hemland Rumänien, livet där och hennes åsikter om det. På dessa frågor är betänketiden längre innan hon svarar och det gör hon med noggrant utvalda ord.

Herta Müller är uppvuxen i Rumänien och levde i tjugotvå år under diktatorn Nicolae Ceau?escus ledning. 1987 tvingades hon lämna landet och leva i exil i Väst-Berlin, där hon bor kvar än i dag. Om Rumänien berättar hon att hon har bra minnen av landet, men inte av regimen. Det är hennes hem samtidigt som det inte är det. Hon tycker inte att hemma är en plats där man hela tiden fruktar för sitt liv. Två år efter att hon flytt avrättades Ceau?escu i TV efter en militärkupp. Hon förklarar att hon inte tittade på avrättningen eftersom hon är emot dödsstraff. Samtidigt tycker hon ändå att det är bra att han dog för att om han hade suttit i fängelse skulle folk kanske ha sett honom som en martyr och velat att han skulle styra landet igen. Men som tur är blev det inte så.

På frågan om vad hon ska göra med prispengarna svarar hon att det tänker hon inte berätta. Hon säger "jag ska inte köpa en yatch, så oroa er inte", varvid pressen i Börssalen och hon själv skrattar. Klockan börjar närma sig tjugo i tolv och presskonferensen lider mot sitt slut men vi på Cumulus lyckas få sista frågan.

Vad inspirerade dig till att bli författare?

"Livet." Kort, enkelt och samtidigt säger det väldigt mycket. Däremot räckte det svaret inte för oss utan vi ville ha lite mer kött på benen.

Var det något speciellt som fick dig att välja just den karriären?

"Nej, inget speciellt. Jag ville inte bli författare. Jag började skriva någon gång och märkte att det gav mig någonting att stödja mig mot, någonting att hålla mig fast vid och det fick mig att förstå saker om mig själv. Så jag började göra det och sedan gjorde jag det igen och jag gjorde det igen och efter varje bok tänkte jag, okej, det räcker, det blir bra, och ett par år senare skrev jag en till. Jag fortsatte bara att göra det. Inspiration är ett ord som är främmande för mig."

Med dessa ord avslutar Müller presskonferensen och även vår korta stund tillsammans med världspressen.